Mina föräldrar

Jag har en mamma och pappa precis som vem som helst här i livet. Jag bara inte hos dom, jag bor i fosterfamilj. Hos anki och ove. De är guld värda att dom finns. Min mamma är alkolist och pappa med men jag har aldrig träffat honom. Vet inte vem personen är!Jag trivs här och det är verkligen som min familj. Men det är klart att jag saknar min mamma mer en någonting annat här i livet. Jag kan ligga på kvällarna och tänka på henne och fälla lite tårar men jag antar att det är sånt som hör till. Jag ser inte min mamma som alkolist, verkligen inte. Jag vet att hon dricker mycket men absolut inte så som en alkolist gör. Hon är inte äcklig skabbig kvinna som sitter på en parkbänk och luffar. Hon har en jättefin lägenhet och är hur trevlig som helst, verkligen jätte söt! Jag älskar henne så. Visst jag kan inte påstå att jag vill bli som min mamma när jag blir stor men hon är ändå min mamma? Hon är mitt allt? Jag önskar abra att jag kunde stå framför henne och säga att jag verkligen tycker om henne och att hon betyder mest här i livet men alltid när vi pratar så blir allt så oseriöst, jag skrattar mest när jag säger det. Vet inte riktigt hur hon tar det då. Men det blir så konstig stämmning när vi träffas, man vet liksom inte riktigt vad man ska säga, det är så svårt när man inte bor tillsammans. Ibland kan hon helt plötsligt börja gråta när jag kommer hem till henne, då brukar jag alltid fråga, "men älskade mamma varför gråter du?" Då svarar hon, "när du sitter sådär liknar du verkligen då du var liten, då allt var så bra och vi bodde tillsammans och var en riktig familj" Hon får mig att gråta inombords, det är ingenting jag vill visa henne för jag vet att hon själv mår dåligt av det och jag vill inte lägga någon mer press på henne än vad hon redan har.. Min mamma och jag är bästavänner och jag älskar henne otroligt mycket! ♥